Häromdagen lyssnade jag på ett föredrag om St Benediktus av Nursia.
Munken som höll föredraget menade att Benediktus under sin ungdom var en radikal man - väldigt utmanande i sin undervisning och sina klosterregler - medan han som gammal var betydligt mer barmhärtig gentemot sina lärjungar. Som ung löpte han nämligen efter ideal, och som gammal hade verkligheten hunnit ifatt honom.
Därför är det viktigt att både ha ideal (utmana till radikalitet), och kontakt med verkligheten (och visa barmhärtighet vid misslyckande):
"For the strong must have something to strive for,
and the weak must not be left behind"
Jens Gunnarsson
