Idag gjorde jag någonting nytt. Jag följde med några andra kristna för att gå ut och be för sjuka på stan.
Till en början var det många som antingen inte ville prata
med oss, eller inte hade något de behövde bli botade ifrån, och några blev inte
märkbart helade trots att vi bad. Men när vi kom till järnvägsstationen började
Gud verka.
Precis innan dess mötte vi en vänlig kristen kvinna som sade
att hon inte tyckte att det var bra att vi bad för folk på det här sättet, eftersom Gud inte alltid helar när man ber. Det synsättet kan
jag förstå, och jag är glad över att hon vill att vi som kristna inte ska göra
något ovist. Men av förklarliga skäl (att så många blev helade senare) kan jag
inte längre hålla med henne…
Den förste vi bad för på stationen hade igår blivit kastad
av sin häst, och hade därför en nackskada som gjorde ont. När min vän bad för
honom försvann smärtan, och mannen undrade förvånat ”Hur gjorde ni det
där?”. Min vän förklarade att han inte hade gjort någonting, men att Jesus hade
helat honom.
Därefter bad jag för några barn (som var härligt öppna för
Gud), och en som hade ont i knät fick mindre ont i knät, och då ville en annan
kille som hade ont i hälen också få förbön, och ju mer vi bad för honom desto
mer försvann smärtan också i hans fot (vilket förvånade honom). Ett tredje barn
blev också helad när min vän bad för honom. Gud blev verklig för dessa barn, i
deras oskadade barnatro. Vi måste nog alla bli som barn för att komma in i Guds
rike…
Nästa person jag bad för blev inte alls helad, men var
tacksam för min visade omsorg.
Därefter bad jag för en tjej som hade ont i nacken (och
tydligen hade haft det sedan länge). Hon sade att hon bara en timme tidigare
hade haft en konstig andlig upplevelse, och nu visste hon inte vad hon skulle
tro, för när jag bad för henne blev hon helad omedelbart. Hon började gråta och
var märkbart berörd av att Gud kom till henne och helade henne, och vi
berättade för henne att Jesus älskar henne, och hon ville jättegärna ha en
Bibel.
Sedan bad min kompis för en kille som hade ont i knät.
Smärtan försvann genast, och killen undrade också hur vi hade gjort det, och då
svarade vi att det var Jesus som hade gjort det.
Många människor hade ingen skada, eller ville inte ha
förbön, och några blev inte heller helade när vi bad. Men det var ändå värt
det, pga. alla dem som faktiskt blev helade.
På kvällen träffade jag också en man och hans flickvän, och
mannen berättade att han hade svårt att tro på en god Gud (pga. jobbiga
händelser i det förflutna), men gick med på att jag bad för en nervskada han
hade på ett känsligt ställe, som just då gjorde mycket ont. Jag bad, och han
blev genast bättre, vilket han var märkbart förundrad över. Flickvännen kunde
inte tro på det (”Va?! På riktigt?!!”), och själv sade han ”nu vart det lite
läskigt”…). Jag fick säga några mer ord om Jesus, och sedan gick de förundrade
därifrån.
Jag är ingen superkristen, och jag bad inte på något
speciellt sätt – jag bad okonstlat, men Gud helade. Gud gillar nog vår barnsliga frimodighet, för han vill så gärna se människor botade och
komma till tro på honom, så vi bör inte vara rädda för att be för
folk.
I denna video kan ni se hur det team som jag var ute med
brukar göra när de ber för folk på stan: