Fick en tankeställare angående Sverigedemokraterna idag, utifrån följande citat av Arenius ledare i Dagen:
"Nationalism kommer ur ett legitimt sökande efter trygghet och identitet, och den blommar upp vid stora förändringar. Den kommer ur en rädsla som ska tas på allvar - vad hjälper det att håna eller förebrå den som är rädd?"
Ibland har jag undrat varför många SD-sympatisörer tycks vara hederliga människor med en god uppväxt, snarare än grova brottslingar. Men kanske är det just det som är grejen; har man fått en trygg uppväxt, vars bild av Sverige som ett problemfritt land plötsligt slagits sönder av nyhetsrapportering om eskalerande våld, så måste man hitta en syndabock (invandraren).
Jag är och förblir motståndare till SD:s politik (och förespråkar en generös flyktingpolitik), men börjar förstå att den nog bygger mer på rädsla (för att Sverige ska bli ett hemskt land) än på hat (mot invandrare). Tyvärr är dock rädslan kusin med hatet, och kan få lika förödande konsekvenser. Därför beklagar jag verkligen SD:s framgång i valet... samtidigt som jag allt bättre förstår den.
Rädslan kan bara botas av Kristi kärlek för alla människor och folk. För "den fullkomliga kärleken driver ut rädslan" (1 Joh 4:18)
Jens Gunnarsson
